Det berättas om en präst i Hästveda som var mycket vidskeplig. En dag skulle prästens drängar slå hö borta på prästaängen vid Saxalid, men vägen dit är lång så när drängarna kom fram vilade dom sig och åt av matsäcken. Sedan bar det sig inte bättre utan att dom somnade. När dom sedan vaknade hann dom inte att slå mycket hö utan vände åter hem. På väg hem funderade dom hur dom skulle förklar varför höt inte var slaget. Den ene drängen var finurlig och plockade upp en hård komocka och lindade in i ett tygstycke. När dom sedan kom hem frågade han prästen -om en dräng i prästens tjänst finner en bikaka, vem tillfaller då bina, prästen eller drängen. Prästen menade på att det måste tillhöra prästen. Drängen sa då att om prästen ljuger skulle bikakan förvandlas till kodynga och det slagna höt skulle åter resa sig. När så prästen öppnade tyglindan och fann komockan blev han förskräckt och sände iväg två pigor för att se hur det var med ängen. När sedan pigorna kom hem hade dom inget annat att säga utan att drängen måste haft rätt för det mesta höt hade rest sig, det var bara lite som låg ner i början av ängen. Något om drängarnas vidare öden förtäljer inte historien.

I forna tider brukade folket i Göinge kasta en kvist på det ställe, där någon förolyckats eller mördats. Så småningom bilades stora rishögar,som kallas bål. Traditionen är så stark, att det på flera ställen så sent som under 1940-talet ännu fanns dylika rishögar. I Hästveda socken fanns då två stycken bevarade fastän inte underhållna. Det ena bålet fanns i Essestorp, det andra i Eskeberga. Att de fanns kvar så långe beror nog främst på att det ansågs tabu att bära hand på en sådan rishög. Det berättas om en man som en gång satte eld på en sådan rishög, att han sedan dess inte fick sova under nätterna. Den åker, som bålet i Essestorp låg på, kallas än i dag "baulalöckan"

Nära toppen i Ottarpsberg finns en spricka i berggrunden ur vilken det etter regn framkommer vattenånga i stora mängder, så att det syns vida omkring. Folket i trakten har förklarat detta fenomen som bergatrollens stortvätt. "Tröllen byger".

När man gått vilse i skogen, skall man enligt en erfaren skogsmans utsago ta av sig mössan och vända den ut och in. När man gått ett stycke så vändes den rätt igen. Härigenom bryter man skogssnuans förtrollning.

Det finns några höjder i närheten av Rävninge, som kallas Unebackarna.
I en av dessa visas en hög i vilken en kung vid namn Une skall vara begraven. Ett svärd lär ha upphittats där för ett antal år sedan.

Före 1880-talet gick häradsvägen mellan Hästveda och Broby över Saxalid. Platsen har sedan gammalt dåligt rykte, De höga, täta bokarna ömse sidor om vägan, som var synnerligen smal och krokig, gjorde denna under nattetid mörk. Troll och allt annat otyg höll till i Saxalid, sade man, detta mitt på ljusa dagen. En torpargumma skulle en dag gå till Hästveda för att handla. Då hon kom till Saxalid fick hon se en underlig syn. Vid sidan av vägen låg en myntsamling så stor, att det föreföll henne, som om man vräkt ut en hel skäppekorg med blankaste tvåkronor eller silverdalrar. Så mycket pengar hade hon aldrig sett i hela sitt liv. Nog visste hon, att det skulle finnas en skatt nedsatt vid Saxalid, men aldrig hade hon trott att det skulle vara så mycket. Gumman var emellertid ärlig. -ja tar inte en peng, sa' hon för sig själv men ligger de kvar, när jag kommer tillbaks ska jag fylla hela förklädet. Hon stannade denna gång inte länge i Hästveda. När hon kom tillbaka låg pengarna kvar. Hon fyllde därför hela förklädet och begav sig hemåt i tanke att snart komma tillbaka och hämta mera. Men när hon kom hem i stugan och där öppnade sitt förkläde fann hon, att de förmenta pengarna utgjordes av hyvelspån. Så illa lurad hade hon blivit.

"Drakar svävade i luften över Saxalid när jag kom till Gerastorp" Under kalla och klara vinterkvällar kunde man stå utanför gårdarna i Gerastorp och se hur dessa drakar, likt glödande betsmannar, svävade över skogarna ut över Tydingesjön. De gjorde en gir bort över Haganäs och vidare mot Hylhult och Rävninge, för att slutligen återvända dit varifrån de utgått. Det var de som vaktade skatten i Saxalid.

Det bodde vid denna tid en skomakare i ett närbeläget torp. ända sedan barndomen hade han under mörka kvällar sett drakar flyga förbi. Länge hade han funderat på att gräva i backen efter den förmenta skatten. En kväll, då solen gått ner bakom åsen vid Hästveda och månen lyste klar över skogarna, boslöt han att göra ett försök. Han arbetade i flera timmar och stod i med spade och spett. Plötsligt hörde han hur det klang då han stötte stången ned i det grävda hålet. Men i detsamma flög draken upp. Det lyste om kring den vettskrämde skomakaren och hans beckade byxor, så han stod över ända i stenröset. Draken flög sedan vidare utåt skogarna. Skomakaren var emellertid envis. Då han om en stund åter sansat sig, fortsatte han grävningen i tanke att ha kistan upp i månljuset, innan draken kom tillbaka. Vid ett uppehåll i grävningen såg han eld lysa genom skogen, och detta alldeles i den riktning hans stuga låg. Skomakaren slängde spaden och sprang allt vad han orkade mot hemmet, kanske hustru och barn blev innebrända, när han var ute på skattgrävning Den faran var emellertid utesluten. När skomakaren, andfådd och förbi, kom hem, fann han att allt där var som det borde. Eldskenet var försvunnet och huset stod kvar. Han förstod att det hela varit en synvilla och att han blivit lurad. Från den dagen gjorde han aldrig mera försök att komma åt skatten Saxalid. När han dagen därpå vågade sig dit, fann han resterna av en sadel. Det vår stigbyglarna i denna, som klingat då han stötte till dem med järnspettet.

De gamle brukade berätta, att när de fordom nattetid passerade Saxalid, hände det ofta att gastar hakade sig fast vid åkdonet, så att hästen gång efter annan fick stanna. Om körsvennen då hade förstånd att gå av och se mellan huvudlaget på hästen, kunde han se en fuling bakom. Med ett hånskratt for då denne ut i skogen.

"ja hade skjutsat en gång till Hästveda, berättade en gammal skjutsgosse, o dä hade lidit framåt midnattstien, då ja på hemvägen kom förbi Saxali. Rätt som det var märkte ja på hästen, att de va nåe på tok, nåe som hångde ette. Ja visste inte va dä va, o ja våga inte gå å ihäller, men dä va lögn å få hästen te å springa. Han drog den tomma vagnen, som han haft ett stort lass. Detta fortfor änna tills ja kom till Korsaslätt. Där trilla gasten å. Ty, se han kunde inte komma förbi körsväjen, han. Men hästen va som om han vaed tvålader av svett, å benen darra som äspelöv, då han stanna."

Nere i dalgången är "Hästveda kärr" belägna. Numera är dessa uppodlade, förr låg de som ängar och mossar. Mellan Hästveda och närliggande byars rågång såg man sålunda under mörka höst- och vinternätter tre ljus lysa. Samtidigt hörde man skrammel som av kedjor. Detta är en lantmätare och hans gode män, som på detta sätt får springa ända till domedag. Detta därför att de mätat falskt när de levde.

För många år sedan fanns det i Boarp eller Vivarp en nämndeman, som under nätterna inte hade någon ro. Varje natt fick han, medan han ännu levde, tillsammans med en avliden lantmätare, springa längs rågången. Våt och trött kom han hem på morgonen. Han sökte både präst och "kloka" utan att kunna erhålla hjälp. Slutligen gick han hädan. Han springer där fortfarande, berättas det.