Gamla vattenkvarnar i Hästveda socken
Av Sigurd Svensson

karta

Behovet att få säden mald till mjöl åt folk och fä har alltid krävt vissa anordningar. Äldsta och mest arbetskrävande sättet var att mala för hand, och små handkvarnar av sten har använts här och var ända in på 1800-talet. Men redan under medeltiden lärde sig de skånska bönderna att bygga vattendrivna kvarnar, vilket i sydligare kulturländer varit känt ännu tidigare. Skånelagen från omkring år 1300 nämner vattenkvarnar som vanliga. 1 Sven B. Ek har i sin avhandling Väderkvarnar och vattenmöllor lämnat många belägg på medeltida kvarnar, såsom från våra bygder Laxbromölla år 1400.2 De s. k. prästrelationerna 1624 nämner ett stort antal små "köllequerner" i bl. a. Villands härad. 3 Tyvärr saknas uppgifter från Göinge i denna källskrift.

Den lilla kyle- eller skvaltkvarnen var i skogsbygden länge helt dominerande som husbehovskvarn. Inrättningen var relativt enkel: ett liggande litet drivhjul med snedställda skovlar, som genom en uppstående järnaxel drev övre kvarnstenen (löparen) runt. Endast ett litet kvarnhus fordrades, och vattenkraften behövde inte heller vara så stor. En helt liten bäck som dämts upp räckte gott för en skvalta "wid wattuflod höst och wår". Men avverkningen var låg, och det tog många timmar att mala en säck säd, ja en hel natt, påstods det. -Den större hjulkvarnen fanns förr i regel blott vid enstaka s.k. odal- eller tullmjölkvarnar, där bönderna tilläts mala "mot tull" till möllaren, vilken i sin tur betalade skatt för sin rörelse till kronan.

Myndigheterna höll sedan gammalt viss uppsikt över kvarnbeståndet, mest för att gynna de skattlagda tullkvarnarna. Ända sedan danska tiden var det förbjudet för bönderna att mala åt andra på sina husbehovskvarnar, och då och då blev bönder stämda för att ha tagit in "främmande mäld". Om en bonde ville grunda en ny husbehovskvarn måste han ansöka om tillstånd och syneförrättning, detta för att inte grannar eller tullkvarnsägare i trakten skulle bli lidande. Alla vaktade på sina rättigheter, och mycken byråkrati frodades i samband med kvarnarna. Så småningom lättades bestämmelserna, och efter l863 fick vem som helst mala även åt andra.

Ända fram till 1800-talets mitt var de flesta gamla husbehovskvarnarna i bruk. Även nya sådana tillkom. Många förblev skvaltkvarnar hela sin tid ut, medan några blev ombyggda till hjulkvarnar. Men efter 1800-talets mitt satte strukturförändringen in på allvar. De större kvarnarna drog nu till sig driften, och de små husbehovskvarnarna försvann en efter en, som varande sensamma och otidsenliga att använda.

I alla nordskånska socknar finns rester efter gamla vattenkvarnar längs bäckarna, mer eller mindre glömda. Flerstädes återstår tydliga ruiner efter kvarnhus, falltröskel och dammverk, medan andra anläggningar nästan plånats ut genom kanalisering och odling. Att följa bäckar och leta efter gamla kvarnställen har onekligen sin tjusning, inte minst i vårens tid när vegetationen skymmer som minst. Även om somliga kvarnställen i förstone kan verka anonyma och gåtfulla, visar det sig oftast att gamla kartor och handlingar samt bevarad tradition kan placera in dem ganska väl i sitt historiska sammanhang. Att inventera en sockens gamla kvarnställen är med andra ord en lämplig studieuppgift för en hembygdsförening eller hembygdscirkel, som vill söka kartlägga ett avsnitt ur sin hemsockens historia. Det brukar röra sig om några tiotal kvarnställen i en skogsbygdssocken, där gott om bäckar och dämningsmöjligheter fanns.

I Hästveda har en hembygdsstudiecirkel (ABF) verkat under flera år i följd, sysslande med olika ämnen under säsongerna, såsom allmän hembygdskunskap, "När Skåne blev svenskt", torpinventering m. m. Under studiesäsongen 1972-73 sysslade vi med att inventera Hästveda sockens gamla kvarnställen, dels genom systematiska exkursioner i markerna, dels med studier av lantmäterikartor, arkivalier och traditionsuppgifter. Då inventeringen möjligen kan ha intresse även för andra, följer här en sammanställning av resultatet.

Eftersom Hästveda socken inte genomflyts av några större åar, har här heller inte funnits några tullkvarnar, som betjänat allmänheten med malning. Sådana fanns istället i grannsocknarna, såsom Algustorps mölla, Laxbro mölla, Glimminge mölla, Skeinge mölla, Gammalstorps mölla m. fl. Åtskilliga hemman och även hela byar (Boarp, Askustorp) i Hästveda socken höll heller aldrig själv några kvarnar utan anlitade traktens tullkvarnar. Andra gjorde det vissa tider.

Men i socknen fanns likväl ganska många husbehovskvarnar, allra flest i den långa bäck som från Åbuen i norr flyter söderut genom socknens mitt till Lillasjön vid Hästveda by och vidare åt sydväst till Ottarpssjön.

Även i helt små bäckar låg enstka kvarnar. Sammanlagt har vi påträfat drygt 40 gamla kvarnställen i socknen men möjligt är att något litet kvarn fall missats. Kartor och handlingar visar att åtskilliga kvarnar existerat under flera hundra år i följd, fastän ombyggda då och då. Andra tycks ha varit i drift blott några årtionde

Sågkvarnarna var mera fåtaliga i Hästveda än i t ex. Farstorp och Verum. Förutom i Ottarp fanns ingen sågkvarn i Hästveda socken förrän långt fram på 1800-talet. Inte heller senare blev de vattendrivna sågarna många.

Både handlingar och bevarade lämningar visar, att de gamla skvaltkvarnarna hade rätt blygsam storlek. Dammfästena var relativt låga, och enkla trärännor har ibland lett vattnet tiotals meter bort till själva kvarnhuset. Skvaltkvarnsstenarna var små och tunna, vanligen 4 1/2 till 5 1/2 "spann" (= kvarter) i diameter, d. v. s. 66-83 cm. Några få dylika finns bevarade. Alltid fanns i dammverket ett eller flera s. k. flodluckor, där överflödsvatten kunde släppas ut. Som allmän regel gällde att ingen fick dämma under sommaren för att gräsväxten ej skulle skadas.

De relativt få sentida hjulkvarnarna var till alla delar avsevärt större än skvaltorna. Dammbyggnaderna var högre, och kvarnstenarna mätte ofta 8 spann (120 cm). Särskilt påkostade var kvarnanläggningarna i Tottarp, Eskeberga och Påarp med sina högt uppbyggda stenrännor samt "Måns Niklas kvarn" i Sjörröds skog med sin imponerande höga damm.

KVARN Inventeringen

Varje påträffat kvarnställe har för överskådlighetens skull numrerats jmf. kartan. Ordningen är godtycklig men följer i stort sett bäckarna.

Karta över alla kvarna i Hästveda
ANMÄRKNINGAR:
  1. Skånelagen, utgiven av Holmbäck och Wessén 1943, handlar om kvarnar och dämningsrätt i kap. 214 .samt Tillägg VII.
  2. Sven B Ek: Väderkvanrar och vattenmöllor, Lund 1962, är det utflörligaste arbetet rörande de skånska kvarnarna. Däri återges bl. a. i sammandrag en kvarninventering från Farstorp, s. 203 ff, även s. 196 not 32. - Kulturens årsbok 1938 innehåller en intressant artikel om skvaltkvarnar av Harald Nilsson.
  3. Prästrelationerna 1624, utgivna av John Tuneld 1934, förtecknar en mängd kvarnar i bl. a. Oppmanna, Vånga, Jämshög och Näsum socknar.
  4. Lunds stifts landebok 1569, del II utgiven av Ljunggren-Ejder 1952. Om Hästveda kyrko- eller prästgårdskvarn heter det (s. 80): "Jtem ett lempeliigt Möllefald er ochssaa tiill prestegaarden". samt (s. 81): "End giiffuir Sognnepresten aarligen tiill kircken aff siin halffue mölle landgille v sk" (5 skillingar). Kvarnfallet ägdes av kyrkan, och prästen erlade hela tiden en liten årlig avgift för brukningsrätten.
  5. Östra Göinge dombok 1746 ST § 29, 1749 VT § 18. LLA.
  6. Thore Brogårdh; Kring en gammal riksgräns, 1971, s. 41-44 innehåller bilder och uppgifter om ''Zellskans'' hus och dess inbyggare.

 

 

KÄLLOR TILL INVENTERINGEN:

De viktigaste av de källskrifter som berättar om kvarnarna i Hästveda - och även i andra socknar - är följande (med i inventeringen använda förkortningar):